Läst i gårdagens UNT.
Debatt. Ska LSS-riktlinjerna ändras måste ledsagningen stärkas.
Utan ledsagare krymper vardagen, hälsan försämras och ensamheten ökar, skriver Tomas Wallén och Nanna Nygren.
Tomas Wallén ordförande Synskadades Riksförbund Uppsala län.
Nanna Nygren ombudsman Synskadades Riksförbund Uppsala län.
I dag den 3 december, internationella funktionsrättsdagen, vill vi rikta fokus mot hur det kan vara att ha ett orienteringshandikapp som Uppsalabo.
Två uppmärksammade fall i Uppsala – David, den synskadade studenten som nekats stöd, och Martin, 14-åringen som förlorat sin assistans – har lett till att kommunen vill se över LSS-riktlinjerna. Det är viktigt, men översynen måste omfatta mer än personlig assistans.
För personer med synnedsättning är ledsagarservice avgörande för ett självständigt och tryggt liv.
Den möjliggör mobilitet, social samvaro och delaktighet.
Synskadades Riksförbund möter varje vecka människor som får avslag eller minskade ledsagartimmar trots oförändrade behov.
Antalet beviljade timmar i Uppsala har minskat stadigt de senaste fem åren.
Samtidigt har valfriheten urholkats när privata utförare försvinner, brukare får inte alltid påverka rekrytering, och ledsagare får inte längre dela måltid vid längre aktiviteter – vilket begränsar rörligheten och gör kultur och resor krångligare. För många innebär detta att föreningsliv, kultur och träning blir svårt, och vardagen osäker.
Ledsagning är ingen bekvämlighet – den är en förutsättning.
Utan ledsagning riskerar många isolering, vilket är ett växande folkhälsoproblem.
SRF:s medlemsundersökning 2022 visade att 26 procent över 65 år och 35 procent över 85 år upplever ensamhet, ofta kopplat till svårigheter att ta sig ut.
Forskning kopplar isolering till psykisk ohälsa och stillasittande till somatiska sjukdomar.
Att investera i ledsagning är därför både en rättighetsfråga och en förebyggande insats som kan minska kostnader för vård och omsorg.
Andra kommuner visar att det går att tänka nytt. Laholm har infört en modell där ledsagning utgår från individens behov, inte fasta timantal.
Utvärderingen visade marginell ökning av timmar men kostnadsneutralitet tack vare minskad administration. Brukare slipper försvara varje timme och kan planera livet mer flexibelt. Modellen har välkomnats av SRF eftersom den stärker delaktighet och självbestämmande.
Uppsala har erkänt att riktlinjerna inte fungerar.
Om man nu gör ett omtag måste det vara ett helhetsgrepp som omfattar beslutens innehåll, valfrihet och arbetsvillkor för ledsagare.
Behov ska styra, delaktighet garanteras och insatsen möjliggöra lika villkor.
Att bara justera personlig assistans räcker inte – ledsagning måste stärkas för att jämlikhet ska bli verklighet.’
SRF ser tydligt att tre saker krävs:
1. Återställ valfriheten och kvaliteten i ledsagningen. Brukare måste ges möjlighet att välja utförare och vara delaktiga i vem som anställs som ledsagare.
2. Säkerställ att beslutens omfattning motsvarar behoven och garanterar synskadades möjlighet att delta i samhället.
Ledsagningen ska utgå från den enskildes rätt till delaktighet inte från kommunens önskan om att minska kostnader.
3. Ge ledsagarna rimliga förutsättningar att utföra sitt arbete.
Att ta bort möjligheten att äta en måltid tillsammans med brukaren är ett tydligt steg i fel riktning.
Ett sådant förbud försvårar längre aktiviteter och gör uppdraget mindre attraktivt, i en tid då det redan är svårt att rekrytera ledsagare.
Ledsagning är brobyggaren mellan hemmet och världen.
När timmar dras ned krymper vardagen, hälsan försämras och ensamheten ökar.
Ska LSS-riktlinjerna ändras måste ledsagningen stärkas.
Uppsala har chansen att skapa ett system där behov och delaktighet står i centrum – och där personer med synnedsättning får verktygen att delta i samhället, precis som LSS var tänkt.
Källa: https://www.unt.se/debatt/artikel/uppsala-borde-ocksa-se-over-riktlinjerna-for-ledsagare/jp21me7r
540 kronor för enklare intyg (tidigare 470 kr).